Mytologiska enheter och sagofigurer är viktiga genom att de bär spår av det sociala undermedvetna i den kultur de tillhör. Samhällen som levde under liknande sociokulturella förhållanden trodde ofta på liknande skrämmande enheter. Av denna anledning har liknande enheter dykt upp i litteraturen under olika namn i många samhällen vars rötter sträcker sig till de eurasiska stäpperna. Som ett resultat av kulturell interaktion har dessa utvecklats till dagens populära skräckkaraktärer som vampyrer och varulvar.
Aldacı Han och Andernas Dag
Aldacı Han är namnet på en mytologisk enhet i turkiska och altaiiska myter. Man tror att han skickades av underjordens gud, Erlik Han. Även om det i vissa texter antyds att han är en slags dödsgud, är detta inte sant.
Kort sagt, Aldacı Han är den entitet som motsvarar dödsängeln i turkisk mytologi. Som man kan förvänta sig är han ansvarig för att samla in själarna hos dem vars dödstid har kommit.
I populärkulturen framställs ofta dödsänglar som ett klädt skelett med en lie i handen. Aldacı Han avbildas dock som en stark och välbyggd man, klädd i svart, som rider på en svart häst.
Tidigare, under 40 dagar, kunde saker inte tas ut ur huset där Aldacı Han gick in.1 För man trodde förr att onda andar under befäl av Aldacı Han strövar omkring i huset i 40 dagar. När denna period var över, brukade Üzüt Bayram, även känd som Spirits Day, firas av den avlidnes anhöriga.
Se även: Andens Dag och Död i Turkisk Mytologi
I vissa regioner brukade huset retas med enbärsgrenar för att driva bort andarna under befäl av Aldacı Han.2 Än idag används enbär i många samhällen för andlig rening.
Alkarısı: Hon Äter Levrar av Bebisarna
Alkarısı, även känd som Albis, är namnet på en häxliknande ond kvinna klädd i rött i turkisk mytologi. Hon framställs vanligtvis som ful, som andra onda mytologiska varelser, men sägs ibland vara oanständig och förförisk, som en succubus.
Alkarısı hemsöker alltid gravida kvinnor, barnsliga kvinnor eller barn.
Se även: Alkarısı: En Häxliknande Kvinna i Turkisk Mytologi
Den huvudsakliga proteinkällan för Alkarısı är lever. Det är det största nöjet för henne att äta lever från nyfödda barn. Men ibland kan hon också ta levern från den födande kvinnan.
Demirkıynak
Demirkıynak eller Temirkıynak är namnet på en legendarisk ond kvinna. Hon är känd som Demirtırnak i Anatolien och Jeztırnak i Kazakstan och Kirgizistan. Man tror att hon är rädd för vatten. Det sägs att hon är dotter eller syster till en legendarisk jätte som heter Tepegöz. Hon avbildas som en demonisk varelse som lever i skogen. Hennes naglar är gjorda av järn.
Hennes namn nämns ofta i legenderna om Çanakkale och Balıkesir i Anatolien. Det rekommenderas att springa till närmaste vattenkälla som en sjö, flod eller hav, när Demirkıynak ses.
Enligt den azerbajdzjanfödde filologen Beydili är Demirkıynak av shamanistiskt ursprung och är släkt med döttrarna till Erlik, underjordiska guden.3
Erbörü och İtbarak-folket
Erbörü är den turkiska motsvarigheten till varulv. Det härstammar från ordet ”er” som betyder man och ”börü” som betyder varg på det gamla turkiska språket.
En annan varelse som liknar varulvar kallas Erbörü är folket i İtbarak. Enligt legender är İtbarak namnet på ett folk med hundhuvud som lever i nordvästra Asiens mörka länder. Bortom denna region finns riket av konstiga icke-mänskliga varelser.4
Arçura: En Skogsanda
Arçura är en skogsanda i turkisk mytologi. Det är också känt som Arçuri, Arçuray och Arsuri.
Arçura avbildas vanligtvis som en antropomorf figur vars kropp är täckt med långt hår. I detta avseende liknar den Karakoncolos i anatolisk och grekisk folklore. Förutom att vara täckt med långa hårstrån, varierar dess fysiska egenskaper från region till region. Den sägs vara hög som träd i vissa regioner och kort som gräs i andra. Dess armar och hår är långt upp till knäna.
Arçura lever vanligtvis i skogar och dalar. Det kan döda människor som det vill skada genom att kittla dem. Liksom många onda varelser är den rädd för vatten.5
Även om Arçura ofta kallas för ond, har den också positiva egenskaper när det gäller att skydda vilda djur och skogar.
Abra och Yutpa
Abra och Yutpa är två stora underjordiska monster i turkisk mytologi och altaisk shamanism. De avbildas som ormar, drakar och krokodiler.6
Abra och Yutpa är kända som giriga monster som slukar allt de ser. Oavsett vad de äter blir de inte nöjda. Båda bor i det underjordiska havet som kallas Pay Tengis, nära floden som heter Toybadım. De vaktar Erlik Han’s järntillverkade svarta palats.7
Pay Tengis är namnet på ett stort underjordiskt hav i turkisk mytologi.
Toybadım är namnet på en underjordisk flod i turkisk mytologi. Den är gjord av folks tårar.
Vissa Altai-shamaner har accessoarer som symboliserar Abra och Yutpa i sina kläder.
Filologen Celal Beydili sa att Yutpa också är känd som Ker Yutpa och Ker Balık. Enligt myterna fortsätter allt levande som slukats av Yutpa sin existens i det mörka riket inuti Yutpa.8
Azmıç: Anden som Vilseleder Människor
Azmıç är en ond ande som vilseleder människor. Det finns ingen exakt information om dess utseende. Det tar vanligtvis formen av någon bekant. Att resa ensam rekommenderas inte för att inte bli lurad av Azmıçs knep.
Varianten av Azmıç i Kirgizistan och Uzbekistan är Azıtkı. Azıtkı tar formen av någon bekant och tar människor till ett berg, en flod eller en klippa och dödar dem.
Hortlak: Den Levande Döda
I turkisk folkkultur kallas zombieliknande varelser som tros komma ut ur sina gravar och skrämma människor hortlak. I Azerbajdzjan är de mer kända under namnet hortdan.
En hortlak är en person som kommer ut ur graven, vanligtvis kort efter begravningen, innan liket ännu har förvandlats till ett skelett. Det sägs att de som gör ont i den här världen och inte förtjänar att komma till himlen kan förvandlas till en hortlak efter begravningen.
En hortlak kan gå, springa och rida precis som en vanlig människa. I detta avseende skiljer de sig från zombies. I vissa regioner tror man att de dricker blod som vampyrer.
Hortlak-tron är utbredd i östra Anatolien och Svarta havets regioner. I Giresun går rykten om att en soldat som ställde sig på ryssarnas sida under kriget förvandlas till en hortlak efter att han dött.
Opkan: Det Orsakar Psykologiska Epidemier
Opkan är en variant eller liknande av Ubır som nämns nedan. Det kommer som en vind och fördärvar människors sinnen.9
Forntida turkar brukade tro att Opkan skulle orsaka psykologiska och epidemiska sjukdomar. Vissa brukade offra får för att skydda sig mot Opkan.
Ubır: Han är Alltid Hungrig
Ubır, även känd som Obur och Vupar, liknar vampyrer i populärkulturen. Det brukade tro att en häxa eller syndare som dog skulle förvandlas till en ubır i graven. Därför, om en avliden visar sig ha förvandlats till en ubır, är det bästa sättet att neutralisera honom att öppna hans grav och slå spikar i hans kista.1
Den viktigaste egenskapen hos en ubır är hans oändliga hunger. En ubır är alltid hungrig och letar alltid efter något att äta. Det sägs att han andas in molnen i atmosfären för att släcka sin törst och orsakar torka. Det är därför någon som inte kan gå upp i vikt trots att han äter mycket liknas vid en ubır.
Många ubır-liknande varelser finns i legenderna om samhällen i de eurasiska stäpperna och Östeuropa.
Ubır avbildas ibland som en långsvansad och flygande varelse, och ibland som en människoätande och bloddrickande vampyr.10 11
Ubır är mer känd som Obur i och runt Rize och liknar hortlak. Det sägs att han var äcklad av lök och försvann när solen gick upp.12
Yelbegen: En Människoätande Jätte
Yelbegen är en månghövdad jätte i turkisk mytologi. Han är också känd som Yilbigen och Çelbegen.
Yelbegen är en av de äldsta demoniska varelserna i turkisk folklore. Han kan äta allt som kommer i dess väg, inklusive månen och solen. Det brukade tro att Yelbegen äter månen under en månförmörkelse och äter solen under en solförmörkelse.
Enligt vissa gamla turkiska sagor äter Yelbegen vanligtvis ormar och grodor, men gillar också mänskligt kött.
- ”Türk Söylence Sözlüğü”, Deniz KARAKURT[↩][↩]
- ”Eski Türk Dini Tarihi”, Abdülkadir İNAN, ISBN: 9786056600975[↩]
- “Türk Mifoloji Sözlüyü”, Celal BEYDİLİ, Azerbaycan Milli Elmler Akademiyası, 5806615537[↩]
- ”Türk Mitolojisi, Cilt II”, Bahaeddin ÖGEL, ISBN: 9789751628497[↩]
- ”Arçura/Şüräle: Mythical Spirits Of The Volga-Ural Forests”, Rustem SULTEE, Acta Orientalia Academiae Scientiarum Hung. Vol 71, 2018[↩]
- ”Türk Mitolojisi, Cilt 1”, Bahaeddin ÖGEL, Türk Tarih Kurumu, ISBN 9789751601155[↩]
- ”Материалы по Шаманству у Алтайцев”, А.В. АНОХИН, Рипол Классик, ISBN: 9785458246163[↩]
- ”Türk Mifoloji Sözlüyü”, Celal BEYDİLİ, Azerbaycan Milli Elmler Akademiyası, 5806615537[↩]
- ”Türk Söylence Sözlüğü”, Deniz KARAKURT[↩]
- ”Türk Kültüründe Hortlak-Cadı İnanışları”, Mehmet Berk YALTIRIK, Tarih Okulu Dergisi, Aralık 2013[↩]
- ”Anadolu, Tatar (Kazan) ve Başkurt Türklerinin Masallarında İnsan Yeme (Yamyamlık) Motifi”, Gülhan ATNUR[↩]
- ”Eski Türk İnançlarının Rize ve Yöresi Halk Kültüründe İzleri”, Yaşar KALAFAT, Rize Sempozyumu, 2006[↩]