Turkisk mytologi är ett system som är nära knutet till naturens element som ett oundvikligt resultat av den nomadiska och transhumanta livsstilen. I centrum av detta system är solen, livets källa.
Vem är Koyash?
Koyash (gammelturkiska: 𐰸𐰆𐰖𐱁), även känd under namn som Koyaş, Kuyaş, Kuyaş Ata, är personifieringen av solen i turkisk mytologi. Man tror att han bor på himlens sjunde våning.
Skapandet av Koyash spelar en viktig roll i den kosmogoniska processen för kontinuiteten i livet på jorden. I vissa skapelsemyter sägs det att Kayra skapade jorden och alla himlakroppar i universum med solens strålar. I detta sammanhang kan man säga att Koyash var en aktiv varelse i början av ordning och liv i det kosmiska universum.
Koyashs föräldrar är Kayra och Yertengri. Denna duo uppvisar en ”transcendental” enhet i mytologisk mening. Medan Kayra representerar himlen och universums högre dimensioner, symboliserar Yertengri världen och den materiella existensen. Man tror att Koyash tillhandahåller förhållandet mellan dessa två poler och etablerar balansen i universum.
Koyashs syskon inkluderar Ay Ata (Fader Måne). Som nämnts kompletteras värmen och livet som symboliseras av Koyash av kylan som representeras av Ay Ata. I turkisk mytologi förknippas Månen med mörker och kyla, medan Koyash identifieras med liv och värme. Därmed kan man säga att de två bröderna skapar en arketypisk balans. Denna kosmologiska dualitet utgör en viktig del av den dualistiska förståelsen i turkisk mytologi.
Koyash förknippas också med andar hos växter, djur och människor. I turkisk mytologi tros solstrålarna vara rep som förbinder dessa varelsers andar till himlen. Dessa rep kan betraktas som en symbolisk förlängning av Koyashs makt. Tron på att solstrålarna bär kosmisk energi utgör också grunden för böner och ritualer som utförs till Koyash inom shamanismen.
Koyashs roll i turkisk mytologi
Koyash, som nämnts ovan, anses vara källan till liv och energi i turkisk mytologi. Nomadiska turkiska folk respekterade Koyash mycket och såg honom som en kraft som direkt säkerställer livets kontinuitet.
Koyashs roller inkluderar att föra ljus och värme till jorden och fortsätta livets cykel. Han hjälper också till att etablera andlig kommunikation mellan växter, djur och människor. Strålarna han skickar till jorden tros vara ett sätt att överföra livskraft till nyfödda barn.
Koyashs inflytande är inte begränsat till enbart livet. Han antar också en roll som liknar krigsguden. När det behövs hjälper Koyash till att skydda sitt folk mot fiender. I detta sammanhang kan man säga att Koyash anses vara både en kreativ och destruktiv varelse.
Beskrivningar
Koyash, solens personifiering, avbildas vanligtvis med abstrakta egenskaper, som många gudar och gudinnor i turkisk mytologi. Men i vissa mytologiska berättelser förkroppsligas han som en eldfågel eller en bevingad häst. Dessa skildringar symboliserar Koyashs resa genom himlen. Den eldiga fågeln är en av de vanligaste symbolerna för Koyash i shamanistisk ikonografi. Den visar att Koyash är en himmelsk varelse och bär energi och ljus från höjderna till jorden. Den bevingade hästen betonar sin snabbhet och kraft.
Solen i turkisk mytologi
I turkisk mytologi anses solen vara den primära källan till liv och energi. Solen representerad av Koyash kan inte bara betraktas som en fysisk enhet utan också en arketyp.
I centralasiatiska och sibiriska samhällen är soldyrkan ett direkt uttryck för respekt för livets kontinuitet. Nomadiska och transhumanta folk visade stor respekt för naturens och solens cykler, som spelade en viktig roll i dessa cykler. Att be mot solen var inte bara en fysisk tacksamhet, utan också ett kosmologiskt engagemang och andlig rening. I linje med dessa traditioner som formats av inflytandet från animism och shamanism, gudomliggjordes solens maskulina egenskaper som Koyash Ata (Fader Koyash), och de feminina egenskaperna som Gün Ana (Moder Sol).
Bland turkarna är det faktum att dörrarna till khanernas tält vända mot öster och dörrarna till husen öppnade i öster ytterligare ett tecken på respekt för solen. Den ryske historikern och etnologen Lev Gumilev uppgav också, baserat på kinesiska källor, att de hunska härskarna bad till solen två gånger om dagen, på morgonen och på kvällen, och att denna tradition senare fortsattes av andra stater i regionen.
Koyashs motsvarigheter i andra mytologier
Koyash har på många sätt funktioner som liknar solgudar i världens mytologier. Dazhbog i slavisk mytologi, Helios i grekisk mytologi och Napkiraly i ungersk mytologi är de mest kända motsvarigheterna till Koyash.
Dazhbog, solguden i slavisk mytologi, anses vara källan till liv och fertilitet, liknande Koyash. Han är rättvisans och ljusets gud. Han spelar en skyddande roll över människor. Båda mytologiska karaktärerna speglar samhällenas hängivenhet till naturen och himlen.
Helios, solguden i grekisk mytologi, har många likheter med Koyash. Helios åker en gyllene vagn och bär solen över himlen. En parallell kan dras mellan Koyashs bevingade häst- eller eldfågelskildringar och Helios gyllene vagn. Båda figurerna anses vara gudar som reser genom himlen och för ljus till världen.
Napkiraly, å andra sidan, framstår som en mytologisk figur som liknar Koyash i ungersk mytologi. Napkiraly, som en personifiering av solen, representerar solens kraft och livgivande egenskaper bland det ungerska folket. Precis som Koyash var Napkiraly en gudom vördad av folket och helgad i dagliga ritualer.