Våld i förhistoriska samhällen

Våld i förhistoriska samhällen är ett av de mörkaste och mest komplexa gåtorna i vårt förflutna. Fossiler och stenredskap visar att dessa gamla samhällen inte bara jagade, utan också ibland försökte lösa sina konflikter med våldsamma handlingar. Så hur vanligt var våld bland förhistoriska samhällen? Tog jägare-samlare till våld enbart för att kontrollera resurser? Forskning pekar på att våld i förhistorisk tid var ett komplext fenomen som inte bara hade fysiska utan också sociala, kulturella och till och med andliga dimensioner.

Orsaker till våld i förhistoriska samhällen

Våld i förhistoriska samhällen kan härröra från olika faktorer såsom resursbrist, konkurrens inom och mellan grupper, sociala hierarkier och individuella konflikter. Under denna period ägnade sig människor åt jakt och samlande för att överleva.

Jägar- och samlarlivsstilen gjorde konkurrens och konflikter oundvikliga. Till exempel var krig om jaktmarker och vattenresurser en av de viktigaste faktorerna som utlöste våld i förhistoriska samhällen. Matresurser var det mest grundläggande kravet för både ekosystemens funktionella kontinuitet och livets kontinuitet. Därför kan allvarliga meningsskiljaktigheter och till och med blodiga konflikter uppstå mellan grupper.

Jakt och insamling krävde inte bara fysisk skicklighet utan också strategiskt tänkande och kollektivt samarbete. Men det ska inte förbises att de fysiskt starka ofta hade övertaget. De starka och talangfulla hade fördelen att få tillgång till resurser, medan de svagare ofta lämnades på efterkälken. Detta kan leda till bildandet av sociala hierarkier och resultera i mellanmänskliga maktkamper som visar sig som våld.

Sociala hierarkier hade en förvärrande effekt på våldet i förhistoriska samhällen. Ledarskap och maktkamper ledde till konflikter mellan individer och grupper. De som har makten skulle kunna vilja kontrollera resurser och dominera gruppen. Detta ökade spänningen inom gruppen. Arkeologiska fynd är fyllda med exempel på att bära spår av sådana konflikter. Traumatiska lesioner på skallar och andra ben är de viktigaste osteologiska bevisen på våld i förhistoriska samhällen.

Å andra sidan var individuella konflikter också en av de utlösande faktorerna till våld i förhistoriska samhällen. Våldsamma konflikter mellan individer kan uppstå av anledningar som personliga meningsskiljaktigheter, svartsjuka, hämnd och hedersfrågor.

Former av våld

Våld i förhistoriska samhällen manifesterade sig i olika former, från fysiska konflikter till krig, från ritualistiska metoder till bestraffningsmetoder.

Fysiska konflikter, som nämnts ovan, uppstod ofta som en del av konflikter inom och mellan grupper och kamp för kontroll av resurser. Dessa konflikter uppstod om kontroll över kritiska områden som jaktmarker och vattenkällor, och bröt ibland ut som ett resultat av personliga meningsskiljaktigheter. En kamp mellan två individer kan så småningom utvecklas till ett småskaligt krig mellan samhällen, involverande större grupper.

Under förhistorisk tid var krigföring ett vanligt fenomen bland stammar och grupper. Arkeologiska utgrävningar visar tydligt hur organiserade och systematiska dessa krig var, tack vare periodens försvarsstrukturer och krigsredskap. Dessutom visar offret av fångar som tillfångatogs i dessa krig till gudar eller naturandar genom metoder som kan definieras som ”ritualistiskt våld” att kriget inte bara var en militär handling, utan fortsatte med dess religiösa och kulturella dimensioner efter konflikten. period.

Offerritualer var ett konkret uttryck för samhällens ansträngningar att interagera med metafysiska varelser och få deras godkännande. Även om djur mestadels offrades i dessa ritualer, möttes även mänskliga offer i vissa fall. Människoofferritualer praktiserades särskilt efter krig och under kritiska händelser som formade samhällets öde.

I förhistorisk tid användes våld också som ett verktyg för att upprätthålla social ordning. Individer som bröt mot normativa sociala regler möttes av materiella och moraliska sanktioner för att upprätthålla social ordning. Dessa sanktioner tillämpades ibland som fysiskt våld och ibland som exil eller utestängning från samhället. Dessa straffmekanismer var en tydlig varning till andra i samhället som var benägna att begå brott eller som bröt mot reglerna.

Våldets effekter på samhället

Antropologiska studier tyder på att våldshandlingar under förhistorisk tid hade en betydande inverkan på den sociala ordningen. Medan våldsamma händelser stärkte auktoritetsstrukturer, störtade de dem ibland, vilket ledde till uppkomsten av helt nya ledare. Till exempel, under konflikter och krig steg mäktiga och karismatiska individer till ledarpositioner och omformade den sociala hierarkin.

I förhistoriska samhällen påverkade våld alla skikt av den sociala strukturen från A till Ö. Ökningen av våldsamma incidenter utlöste känslor av rädsla och osäkerhet bland samhällsmedlemmar, vilket ledde till en minskning av social harmoni och störningar av social integritet.

Å andra sidan har våld gjort att olika sociala roller och normer har omdefinierats i samhället. Samtidigt som krigares och mäktiga människors betydelse i samhället har ökat, började mer utsatta grupper som kvinnor och barn bo i mer skyddade områden. Detta har lett till omformning av könsroller.

Migration som en följd av våld

Våldsamma incidenter i förhistoriska samhällen utlöste demografiska och massinvandringsrörelser. Våldsamma konflikter och krig fick stammar och samhällen att överge sina befintliga bosättningar och migrera till säkrare områden.

Migrationer bör inte bara betraktas som fysiska rörelser, utan också som ett sociokulturellt fenomen som orsakade förändringar i samhällens livsstilar och världsbilder. Grupper som migrerade till nya regioner interagerade med andra samhällen och spelade en viktig roll i kulturellt utbyte och uppbyggnaden av nya sociala normer. Men denna process ledde ibland till konflikter.

Exempel och arkeologiska fynd

Antropologisk forskning och arkeologiska fynd har stor betydelse för att förstå våld i förhistoriska samhällen. Dessa fynd hjälper oss att förstå hur och varför våld utövades av människor, dess sociala effekter och historiska utveckling. Några anmärkningsvärda exempel och fynd som bär spår av våld i förhistoriska samhällen är:

Jebel Sahaba kyrkogård, Sudan

Jebel Sahaba-kyrkogården i Sudan, nära Nilen, går tillbaka cirka 13 000 år. Till en början trodde man att kyrkogården bar spår av en enda större konflikt. Men omvärderingar från och med 2021 har motbevisat denna uppfattning. 41 skelett på kyrkogården visade sig ha både läkta och oläkta skador.

Forskare som analyserade lesionerna tyder på att våldet vid Jebel Sahaba var kopplat till en serie attacker och bakhållstaktik snarare än storskaliga strider.¹

Talheim dödsgropen, Tyskland

Massgraven i Heilbronn-distriktet i Baden-Württemberg går tillbaka cirka 7 000 år. Osteologiska lämningar som hittats i graven tyder på att de flesta människor som begravdes här dog till följd av våld. De flesta av skeletten hade skallskador, skärsår och frakturer. Dessa fynd tyder på att Talheim-samhället förmodligen förstördes av räder eller massakrer.²

Sådana händelser är viktiga eftersom de visar att våldet i förhistoriska samhällen inte var begränsat till individuella konflikter, utan även storskaligt våld mellan samhällen.

Gough’s Cave, England

Gough’s Cave, som ligger i Cheddar, England, innehåller många Homo sapiens-lämningar från slutet av Last Glacial Maximum. Dessa lämningar, som går tillbaka cirka 14 700 år, bär slående tecken på kannibalism. Osteologiska fynd, tillsammans med skär- och krossmärken på kvarlevorna, tyder på att individerna dödats och deras kött förtärts.³

Arkeologiska bevis angående kost- och rituella metoder i paleolitiska samhällen tyder på att extrema näringsstrategier som kannibalism accepterades som en kulturell norm eller adaptiv näringsstrategi bland vissa grupper.

Çatalhöyük, Turkiet

Çatalhöyük anses vara en av de viktigaste bosättningarna under den neolitiska perioden i Anatolien. Som ett resultat av arkeologiska undersökningar hittades spår av våld i några av gravboplatserna och strukturella element i Çatalhöyük. Frakturer och skador i skelettrester tyder på förekomsten av sociala konflikter och våldshandlingar i hemmet.

Utgrävningar i Çatalhöyük avslöjar också förekomsten av hög befolkningstäthet, infektionssjukdomar och miljöproblem. Enligt vissa forskare kan denna överdrivna befolkningstäthet ha ökat tendensen till våld i samhället.⁴

Nataruk, Kenya

Skelett som upptäcktes på den arkeologiska platsen Nataruk i Kenya, som går tillbaka cirka 10 000 år, visade allvarligt traumatiserade områden, frakturer och skärsår. Det verkar som om de allra flesta av de undersökta individerna lämnades att dö med sina händer bundna. Vad som är värre är att vissa individer som bar tecken på att ha blivit slagna med käppar eller skadade med skärande verktyg mötte detta tragiska slut medan de fortfarande var i barndomen.⁵

Närvaron av obsidianmaterial i några av de våldsamma incidenterna vid Nataruk stärker hypotesen att angriparna kan ha kommit från någon annanstans, med tanke på den begränsade tillgången på obsidian i detta område.

Scaloriagrottan, Italien

Scaloriagrottan, som ligger i provinsen Puglia i Italien, är en viktig bosättning som går tillbaka till den neolitiska perioden. I de undersökningar som gjordes på några skelett i grottan upptäcktes tecken på våld som skärmärken och huvudtrauma. Fynden tyder på att grottan kan ha varit ett centrum för rituellt våld och att vissa individer inom den sociala strukturen kan ha varit måltavlor för rituella syften. Man tror att särskilt unga människor valdes ut som offer och dödades i olika ritualer som hölls i grottan.

Vissa forskare har antagit att människor kan ha begravts i grottan, baserat på de visuella likheterna mellan stalaktiter och ben eller på den långvariga tron ​​att underjorden var en källa till andliga krafter.⁶

1. Crevecoeur I, Dias-Meirinho MH, Zazzo A, Antoine D, Bon F. New insights on interpersonal violence in the Late Pleistocene based on the Nile valley cemetery of Jebel Sahaba. Sci Rep. 2021 May 27;11(1):9991.[↩]
2. Meyer, C., Lohr, C., Gronenborn, D., & Alt, K. W. (2015). The massacre mass grave of Schöneck-Kilianstädten reveals new insights into collective violence in Early Neolithic Central Europe. Proceedings of the National Academy of Sciences, 112(36), 11217-11222.[↩]
3. Orschiedt, Jörg, Tim Schueler, Marta Połtowicz-Bobak, Dariusz Bobak, Stefan Karol Kozłowski, and Thomas Terberger. ”Human remains from Maszycka cave (woj. Małopolskie/PL): The treatment of human bodies in the Magdalenian.” (2017).[↩]
4. Larsen, Clark Spencer, Christopher J. Knüsel, Scott D. Haddow, Marin A. Pilloud, Marco Milella, Joshua W. Sadvari, Jessica Pearson et al. ”Bioarchaeology of Neolithic Çatalhöyük reveals fundamental transitions in health, mobility, and lifestyle in early farmers.” Proceedings of the National Academy of Sciences 116, no. 26 (2019): 12615-12623.[↩]
5. “Evidence of a prehistoric massacre extends the history of warfare.” University of Cambridge, 20 Jan. 2016. Accessed 24 July 2024.[↩]
6. Wikipedia contributors. (2024, July 14). Scaloria Cave. In Wikipedia, The Free Encyclopedia. Retrieved 08:40, July 24, 2024.[↩]