Stenyxor som grävts fram i Oman är mer än 300 000 år gamla

I Oman grävde arkeologer fram stenyxor, äggskal, skelettrester och några hällristningar. Dessutom upptäckte de en gammal flodbädd som ger ledtrådar om regionens klimat.1

Institutet för arkeologi vid Tjeckiska vetenskapsakademin (CAS) i Prag avslutade nyligen sin tredje utgrävningssäsong i Oman, och ledde en banbrytande arkeologisk expedition som avslöjade fascinerande upptäckter som kastar ljus över den tidigaste historien om världens största sandöken.

Bestående av över 20 geologer och arkeologer fokuserade teamet på okända ökenregioner i Sultanatet Oman, med två team verksamma i separata provinser. Forskarna hade som mål att avslöja hemligheterna begravda under det torra landskapet.

I Rub’ al Khali-öknen, belägen i Dhofar, gjorde teamet en betydande upptäckt av stenyxor som går tillbaka till perioden då Homo erectus migration ut ur Afrika, som inträffade för mellan 300 000 och 1,3 miljoner år sedan. Detta fynd belyser den naturliga migrationskorridor som den arabiska halvön spelade från Afrika till Eurasien.

Stenyxor grävda fram i Oman
Foto: Roman Garba & Alžběta Danielisová, Institutet för arkeologi vid CAS i Prag

Ytterligare utforskning i området avslöjade andra intressanta lämningar från det förflutna, inklusive äggskal som tillhör utdöda strutsar, vilket ger insikt i forntida fauna som en gång strövade i regionen. Teamet upptäckte också en fossil dyn och en gammal flodbädd, vilket tyder på en tid då klimatet i Arabien var mycket blötare. Genom att använda fyra olika dateringsmetoder kunde forskarna rekonstruera klimatet och historien för denna stora sandöken.

Allt eftersom laget gick framåt mötte de triliter, gåtfulla stenmonument som liknar Stonehenge men i mindre skala. Dessa rituella strukturer från cirka två tusen år sedan väcker frågor om deras syfte och den civilisation som byggde dem. Genom radiokoldatering och spatio-temporal analys hoppas forskarna kunna reda ut mysterierna kring dessa antika monument och kasta ljus över den kultur som frodades i södra Arabien under den eran.

I provinsen Duqm fokuserade det andra expeditionsteamet på en neolitisk grav från 7 000-6 600 år sedan, som innehöll skelettrester från flera dussin individer i två cirkulära gravkammare gömda i en megalitisk struktur. Teamet planerar att genomföra isotopanalyser av snäckor, ben och tänder, och att få insikt i den begravda befolkningens kost, naturliga miljö och möjliga migrationer, vilket bidrar till vår förståelse av människans anpassning till klimatförändringar under den tiden.

Intill graven finns en anmärkningsvärd samling hällristningar, som fungerar som en bildbok över bosättningar som sträcker sig från 7 000 år sedan till 1 000 år sedan. Forskarna undersökte också platser där stenverktyg tillverkades under den sena stenåldern, vilket gav ytterligare bevis på forntida mänsklig aktivitet i regionen.

Genom att använda avancerade vetenskapliga tekniker som radiokoldatering och kosmogen radionukliddatering avslöjar detta internationella team av arkeologer och geologer hemligheterna i Omans öken. Genom sina banbrytande ansträngningar avslöjar de gradvis en mer omfattande förståelse av de tidigaste kapitlen i vår världs berättelse.

Enligt forskarna är fynden viktiga inte bara för arkeologer och geologer, utan även för allmänheten. De möjliggör en bättre förståelse av den mänskliga artens utveckling och planetens naturhistoria. Dessutom påminner de människor om det gemensamma kulturarvets rikedom och komplexitet.

Den arabiska halvöns roll i migrationen av Homo erectus

Migrationen av Homo erectus genom den arabiska halvön är ett mycket intressant ämne inom områdena arkeologi och antropologi. Den arabiska halvön spelade en betydande roll i förflyttningen av tidiga hominider ut ur Afrika, och man tror starkt att Homo erectus använde denna väg för att nå Asien och utanför.

Homo erectus tros ha sitt ursprung i Afrika för cirka 1,8 till 2 miljoner år sedan.2 Denna tidiga mänskliga art visade en markant ökning av hjärnans storlek och komplexitet och kunde använda verktyg och eld. För cirka 1,5 miljoner år sedan började Homo erectus spridas utanför Afrika, med den arabiska halvön som en viktig inkörsport till Asien.

Migrationen av Homo erectus ut ur Afrika tros ha föranletts av en mängd olika faktorer, inklusive förändringar i miljön och befolkningstryck. Tillgången till nya resurser och territorier kan också ha spelat en roll i denna process.

Den arabiska halvön gav en naturlig landbro mellan Afrika och Asien, vilket gjorde det till en logisk väg för tidiga människor att ta. Dessutom, under denna period, var regionens klimat relativt milt och fuktigt, vilket underlättade resor över halvön och gjorde det mer hållbart för Homo erectus.

Tanken att Homo erectus använde den arabiska halvön som migrationsväg stöds av arkeologiska bevis. Stenverktyg och andra fynd har grävts fram på olika platser över hela halvön, som går tillbaka till den tidiga Pleistocenperioden. Dessa fynd liknar de som finns i Afrika och Asien, som tros ha skapats av Homo erectus. Därför tror man att Homo erectus är ansvarig för deras skapelse.

Nefudöknen i Saudiarabien är en av de viktigaste platserna för att förstå migrationen av Homo erectus genom den arabiska halvön. Detta område innehåller många betydande arkeologiska platser, inklusive Saffaqah, där forskare har upptäckt bevis på tidig mänsklig aktivitet som går tillbaka till cirka 1,3 miljoner år sedan.

  1. Czech archaeologists unearth unique finds in Oman”, The Czech Academy of Sciences, www.avcr.cz, April 14, 2023[]
  2. Herries AIR, Martin JM, Leece AB, et al. “Contemporaneity of Australopithecus, Paranthropus, and early Homo erectus in South Africa“, Science, 2020[]