Natt och dag har följt varandra i cirka 4,5 miljarder år. Detta var mycket viktigare för våra tekniklösa förfäder, utan tvekan. Eftersom människor hade ordnat nästan allt sitt dagliga arbete efter solens position på himlen. Under den återstående tiden försökte de förklara de naturfenomen som de inte kunde förstå. Med tiden ledde detta till bildandet av många legender om naturhändelser som bildandet av natt och dag.
Natt och Dag i Forntida Samhällen
En av de viktigaste konsekvenserna av jordens rotation runt sin axel är bildandet av dag och natt. Men i forntida samhällen tolkades denna formation enligt periodens kollektiva mentalitet.
Forntida samhällen behandlade i allmänhet bildandet av natt och dag på ett allegoriskt sätt. Människor överförde samhällets övertygelser till nästa generationer. Och dessa föreställningar har blivit en del av mytologin med tiden.
Många forntida civilisationer som den japanska, aztekiska och egyptiska bidrog till härledning av myter om bildandet av natt och dag. En av dessa intressanta myter finns i den kirgiziska mytologin.
Natt och Dag i Kirgizisk Tengrism
Enligt den antika kirgiziska tengrismens tro finns det en jätte fågel på himlen med en blå vinge och den andra svart. Bildandet av natt och dag beror på rörelsen av denna fågels vingar. När fågeln rör på sin svarta vinge blir det natt. Och när fågeln flyttar sin blå vinge blir det dag.
Vissa samhällen avbildade också fågeln i fråga som en örn som håller solen med sin högra talon och månen med sin vänstra talon.
Örnar har arkaiska, totemistiska och animistiska drag i både altaiska myter och kirgiziska berättelser.
Man tror att den legendariska fågeln som är känd som Bürküt eller Merküt och Öksökö i turkiska och altaiiska mytologier och himmelsfågeln i fråga är samma varelser.1
Legendarisk Fågel: Bürküt – Merküt
Vissa turkiska samhällen i Centralasien kallar de stora örnarna för ”bürküt”. Men i turkisk mytologi är Bürküt eller Merküt också egennamnet på en enorm fågel som täcker solen med sin högra vinge och månen med sin vänstra vinge. Fågelns huvud är vänd mot norr. Som nämnts ovan är denna fågel ibland avbildad med solen och månen i sina klor. Att fågelns huvud är vänt mot norr är resultatet av att solen symboliserar dagen och öster, medan månen symboliserar natten och väster. Det finns dock olika åsikter bland turkologer och folklorister.
I en Altai shamanbön citerad av Wilhelm Radloff, som anses vara Turkologins grundare, avbildas denna fågel som en örn med kopparklor.2
Denna legendariska fågel, som gudomliggjordes som Bürküt Ata3 i vissa samhällen med ursprung i Altai, har förvandlats till ett regn iye* i Turkmenistan och dess omgivningar.4
İye: En slags skyddsanda i turkisk mytologi.
Öksökö
Bürküt eller Merküt är känt som Öksökö i republiken Sacha. De turkiska ursprungssamhällena där avbildade denna fågel som en örn med dubbelt huvud och kopparklor. Som İnan citerar beror slutet av vintern på flaxandet av denna örns vingar.5
Som du kan se, även i turkiska myter i nordöstra Asien, nämns namnet på denna örn som en övernaturlig kraft för att förklara ett periodiskt fenomen, liknande bildandet av natt och dag. Detta visar att legenden om himmelsfågeln spred sig över en bred geografi i turkiska samhällen.
- ”Türk Mitolojisi Cilt II”, Bahaeddin ÖGEL, ISBN: 9789751628572[↩]
- ”Aus Sibirien”, Wilhelm RADLOFF, ISBN: 9783846024003[↩]
- “Türk Söylence Sözlüğü“, Deniz KARAKURT[↩]
- “Türkmenistan’da Bir Yağmur İyesi: Burkut Ata“, Ahmet GÖKÇİMEN, Bilig, Sayı: 52, 2010[↩]
- ”Tarihte Ve Bugün Şamanizm”, Abdülkadir İNAN, Altınordu Yayınları, ISBN: 6057702357[↩]