Börü: Vargsymbolismen i turkisk mytologi

Vargen, känd som ”börü” på gammalturkiska, intar en central och fängslande roll i den turkiska mytologin. Inbäddad djupt i de turkiska folkens kollektiva medvetande, står vargen som ett emblem av både rädsla och beundran, och förkroppsligar en komplex dualitet som sammanflätar dess grymhet med dess vördade egenskaper. Som en symbol för okuvlig ande tjänar vargen som en koppling för att förstå den djupt rotade vördnaden för naturen och den transcendentala kopplingen mellan människor och det vilda i turkiska myter.

Den geografiska och kulturella kontexten av turkisk mytologi

De turkiska folken, vars historiska ursprung kan spåras till hjärtat av den eurasiska stäppen, har odlat ett mångfacetterat kulturlandskap som omfattar en syntes av animistiska, shamanistiska och mytologiska element. Framväxten och utvecklingen av dessa trossystem har djupt påverkats av det geografiska sammanhang där de spreds.

Spänner sig över en stor region från stäpperna i Östeuropa till de majestätiska Altai-bergen, var de turkiska folkens nomader och transhumans livsstil oupplösligt sammanflätad med naturen. Den geografiska mångfalden i deras omgivningar, präglad av de oändliga vidderna av grässlätter, karga bergskedjor, tundra och täta skogar, påverkade djupt deras andliga förbindelse med djurriket. När de korsade dessa vidsträckta landskap lämnade deras möten med olika fauna och flora utan tvekan en outplånlig prägel på deras mytologiska och kosmologiska uppfattningar.

De vidsträckta territorierna och den nomadiska livsstilen krävde en djup uppskattning och vördnad för naturen, vilket i sin tur kom till uttryck i deras myter och legender. I turkiska trossystem suddas gränserna mellan människors och djurs värld ut, vilket leder till antropomorfa skildringar av djur, inklusive vargen, som förkroppsligar mänskliga egenskaper och engagerar sig i komplexa interaktioner med människor. Sammanslagningen av mänskliga och djurs egenskaper symboliserar kopplingen mellan alla levande varelser inom den naturliga ordningen och tjänar till att skapa en djupare koppling mellan det turkiska folket och djuren som bebor deras värld.

Börü: Vargsymbolismen i turkisk mytologi
På gammalturkiska betydde ordet ”börü” ”varg”. Det turkiska folket hyste både beundran och djup rädsla för vargar. Som ett resultat, när de hänvisade till vargar för att undvika att kalla dem, valde de olika ord istället för att använda deras riktiga namn, ett språkligt fenomen som kallas eufemism. Särskilt Oghuz-turkarna valde ordet ”kurt”, som var namnet på en fruktmask, istället för ”börü”. Med tiden ersatte ordet ”kurt” gradvis ”börü” i deras ordförråd.1

Eftersom dessa trosuppfattningar och seder överfördes över på varandra följande generationer genom den muntliga traditionen, genomgick den turkiska mytologin en gradvis tillökningsprocess, vilket resulterade i förvärvet av lager av djup och komplexitet. Under tidens lopp har ett sammanflöde av historiska, kulturella och språkliga influenser avsevärt bidragit till den dynamiska utvecklingen och diversifieringen av turkisk mytologi över distinkta regioner, vilket gett upphov till en rik mosaik av lokala variationer och nyanserade tolkningar.

De turkiska folkens närhet till andra framstående civilisationer, såsom perserna, kineserna, slaverna, mongolerna och finsk-ugriska folken, underlättade ett dynamiskt utbyte av kulturella och religiösa idéer. Följaktligen hittade element från närliggande trossystem sin väg in i den turkiska mytologin, vilket ytterligare berikade dess berättelse.

Trots absorptionen av yttre influenser har de turkiska folken på ett skickligt sätt bevarat sin unika kulturella identitet och mytologiska kärnteman.

Vargen i turkiska trossystem: symbolik och betydelse

Genom hela den turkiska mytologin antar naturen en vördad och personifierad status, där djur och himlakroppar framträder som kraftfulla symboler som representerar naturkrafter och kosmiska element. Vargen, i synnerhet, intar en central roll som ett apex-rovdjur och ett suveränt exemplar på överlevnad i Eurasiens formidabla landskap. Inom den mytologiska ramen förkroppsligar vargen en myriad av symboliska betydelser som på ett intrikat sätt återspeglar det mångfacetterade förhållandet mellan det turkiska folket och deras miljö. Denna symboliska skildring av vargen understryker dess betydelse som en emblematisk varelse som resonerar djupt inom de kosmologiska och andliga dimensionerna av den turkiska kulturen.

Som ett apex-rovdjur förkroppsligar vargen ett sammanflöde av egenskaper, inkapslar styrka, list och anpassningsförmåga, vilket framkallar både rädsla och beundran bland de turkiska samhällena. Turkisk mytologi, med sin benägenhet för antropomorfism, skildrar ofta vargen som en manifestation av en unik sammansmältning av mänskliga och djuriska egenskaper, och skänker den persona av en okuvlig symbol för primala instinkter och naturkrafter.

Börü: Vargsymbolismen i turkisk mytologi
Vargens oöverträffade förmåga att uthärda utmaningarna i den eurasiska terrängen ger den en betydande symbolisk roll i turkisk mytologi, som representerar styrka och uthållighet.

Det är anmärkningsvärt att framställningen av vargen i turkisk mytologi förblir påfallande fri från subjektiva adjektiv, och undviker varje benägenhet att tilldela inneboende moraliska värden av godhet eller ondska till denna vördade varelse. Snarare framstår vargen som en symbol för rå kraft och otämjd vildmark, som förkroppsligar den intrikata balansen i den naturliga världen som uppfattas genom de turkiska folkens pragmatiska lins. I denna världsbild antar den harmoniska samexistensen av rovdjur och bytesdjur den största betydelsen, eftersom båda spelar oumbärliga roller för att upprätthålla den ekologiska jämvikt som själva grunden för tillvaron hänger på.

Den neutralitet och objektivitet som är inbäddad i karaktäriseringen av vargen i den turkiska mytologin återspeglar den djupa kopplingen mellan det turkiska folket och deras miljö, som överskrider förenklade, människocentrerade dikotomier. Vargen framstår som en gåtfull och respektingivande varelse, som förkroppsligar den ursprungliga essensen av naturens dynamik. Denna integrerade representation av vargen resonerar som en kraftfull påminnelse om de sammanflätade öden som sammanflätar människor med den stora naturliga världen, ett kosmiskt samspel som har format det kollektiva medvetandet i de turkiska samhällena genom generationer. I denna skildring finner vargens bild, utan subjektiva bedömningar, sin plats som en symbol för samspelet mellan livets cykler och de oupplösliga kopplingarna mellan människan och den naturliga ordningen.

Vargar i turkiska legender och folklore

Turkisk folklore är full av berättelser som visar vargar som centrala karaktärer, som visar upp deras genomgripande närvaro i de turkiska folkens kollektiva fantasi. Dessa berättelser skildrar ofta vargar som både formidabla motståndare och lojala allierade, vilket återspeglar dualiteten i deras symbolik.

Ett utbrett tema i turkisk folklore är framställningen av vargar som kloka och listiga varelser. Det finns många legender om vargar som överlistar människor eller andra djur för att uppnå sina mål. Dessa berättelser fungerar som varnande berättelser och påminner lyssnarna om farorna med att underskatta naturens intelligens.

Omvänt är vargar också avbildade som beskyddare och guider i turkisk folklore. I vissa myter hjälper de förlorade eller välvilliga individer, leder dem till säkerhet eller avslöjar dolda sanningar. Denna skildring belyser den respekt det turkiska folket hade för dessa varelser, och erkänner deras viktiga roll i den naturliga ordningen.

Myten om Asena: Modersvargen i turkisk mytologi

Asena är namnet på en hon-varg i turkisk mytologi. Enligt legender hittar Asena en dag ett barn som överlevde en strid och fostrar honom. När barnet växer upp befruktar han varghonan och hon föder 10 manliga barn.

Stammen känd som ”Aşina” på turkiska, som grundade det första turkiska Khaganatet, spårar sina anor tillbaka till dessa 10 barn födda från Asena.2

Asena hänvisas till som Bozkurt (Gråvarg) i vissa berättelser.

Legenden om Oğuz Kağan

Oğuz Kağan, även känd som Oghuz Khagan eller Oguz Khan, är namnet på en halvlegendarisk kejsare i turkisk litteratur och mytologi.

Enligt legenden fylldes hans tält en dag, medan Oğuz Kağan sov, med ett starkt ljus. Inifrån ljuset kom en blå varg fram, som närmade sig honom och ledde honom på en stig. Guidad av den blå vargen, även känd som ”gök börü”, uppnådde Oğuz Kağan och hans armé en betydande seger över sin fiende, Urum Khan, och annekterade hans landområden till sina egna territorier. Därefter fortsatte Oğuz Kağan att uppleva triumfer genom att följa den blå vargens vägledning under hela sitt liv, vilket i slutändan ledde sitt folk till välstånd.3

Epos av Ergenekon

Enligt den legendariska berättelsen befann sig den forntida turkiska befolkningen insnärjd i Ergenekon-dalen, omgiven av höga berg efter deras flykt från fientliga styrkor. Därefter, under en period av nästan fyra århundraden, förblev turkarna instängda i denna dal tills deras befrielse realiserades genom ingripande av en skicklig smed som smälte berget. Till minne av denna betydelsefulla händelse, årligen den 21 mars, tände befolkningen eld och smidde glödheta järn, samtidigt som detta datum markerades som början på det nya året.

Vissa historiska berättelser hävdar också att turkarna fick vägledning efter smältning från en varg som heter Börteçine.

Uigurernas skapelsemyt: Faderns varg i turkisk mytologi

I antiken fanns det en härskare vars döttrars eteriska skönhet fångade fantasin hos alla som såg dem. Det var fast inarbetat i rikets tro att dessa förtrollande jungfrur var avsedda att förenas med Gud, vilket betecknar en gudomlig förbindelse som överskrider jordiska gränser. För att säkerställa deras heliga öde, tillgrep härskaren en extraordinär åtgärd och begränsade sina döttrar i ett högt torn inbäddat i de ödsliga delarna av de norra länderna.

Oavskräckt av tidens gång, framhärdade härskaren med orubblig hängivenhet, och bad ivrigt Gud att skänka sina välsignelser till sina döttrar och låta dem omfamna sina himmelska föreningar. Sedan, som ett svar på hans uppriktiga böner, tog ett gudomligt ingripande form, när Gud materialiserades i form av en magnifik varg. Den mystiska föreningen mellan Gud och en, eller kanske alla, härskarens döttrar kom till förverkligande, och de födde många avkommor, och blev de förebådade stamfaderna till den uiguriska släkten.4

Vargens roll i turkisk shamanism

Shamanismen har en grundläggande ställning i turkisk andlighet och fungerar som en mellanhand mellan människo- och andevärlden. Inom detta trossystem tar vargar en framträdande roll och uppfattas som kraftfulla andliga enheter som kan både hjälpa och utmana shamaner i deras mystiska strävanden.

Turkiska shamanistiska metoder förknippar ofta vargar med transformation och formförändringar. Under ritualer kan shamaner sträva efter att förkroppsliga vargens egenskaper och försöka uppnå insikter, styrka eller vägledning. Vargens förmåga att korsa olika världar blir symboliskt för shamanens djupa koppling till andevärlden och den visdom de kan hämta från sådana interaktioner.

Dessutom betraktas vargar ibland som andeguider, som hjälper shamaner under deras visionära resor. Vargens inneboende egenskaper av motståndskraft och anpassningsförmåga uppfattas som ovärderliga egenskaper för shamaner som navigerar i komplexiteten i de andliga världarna.

Hjorttotemet och andedjuret i shamanismen

  1. ”Makaleler ve İncelemeler – Cilt I-II”, Abdülkadir İNAN, Türk Tarih Kurumu, Ankara, ISBN : 978-975-16-0333-3[]
  2. ”The Turks in World History”, Carter Vaughn FINDLEY, Oxford University Press, 2004, ISBN-13: 978-0195177268, ASIN: 0195177266[]
  3. Oğuz Kağan Destanı (Turkish)”, Wikisource, tr.wikisource.org[]
  4. ”Manas Destanı (W. Radloff) ve Kırgız kültürü ile ilgili tespit ve tahliller”, Naciye YILDIZ, Türk Dil Kurumu, 1995[]