Blodsed är en ritual, vanligtvis mellan två män, som ger en symbolisk känsla av fäste och evig vänskap. Blodsedsritualer, vanliga bland nomadfolk i antiken, praktiserades också i bofasta samhällen med tiden. De som utövar blodsedsritualen kallas blodbröder och de är allierade till döden inför fienden.
Skyternas Blodpakt
Skyterna var ett nomadfolk som bebodde de pontiska stäpperna och västra Centralasien runt 700-talet f.Kr. Även om man inte vet exakt var de bodde tidigare, tror man att de kom från öst eller sydost.
Skyterna handlade med grekiska stadsstater i söder och väster i århundraden. De exporterade i allmänhet animaliska produkter som päls, i gengäld fick de vin och jordbruksprodukter.
Det kommersiella förhållandet mellan skyterna och de antika grekerna gjorde att båda samhällena påverkades av varandra. Av denna anledning är de första som pratar om skyternas sociala struktur mestadels antika grekiska historiker.
Den första detaljerade informationen om skyternas blodedsritualer skrevs av den kariska historikern Herodotus, som levde på 500-talet f.Kr.
Enligt Herodotus häller skyterna sitt eget blod i en lerkruka under blodsedsceremonin. För detta använder de ett litet genomträngande föremål eller svärd. Sedan blandar de detta blod med vin och dricker det. Ibland erbjuder de till och med denna drink till viktiga personer som är där. Människor som dricker eller slickar varandras blod betraktas som blodsbröder från det ögonblicket. En vänskap som kommer att vara tills döden föds för dem.
Max Ebert, professor i förhistoria, skrev att horn ibland används istället för lerkrukor för att dricka under blodsedsritualer.1
Enligt İlhami Durmuş, professor i historia, är ritualerna i skyterna desamma som blodedsceremonierna i de gamla turkarna.2
Hunnernas och Xiongnu-folkets Blodpakt
Nikita Jakovlevitj Bitjurin, en rysk sinolog, uppgav att ceremonier som liknar skyternas blodedsritual också utövades bland Xiongnu-folket.
På 1:a århundradet f.Kr. offrades en vit häst i ceremonin som ägde rum på toppen av ett berg mellan Ho-han-ye, ledaren för Xiongnu-folket, och de kinesiska ambassadörerna. Sedan doppade Ho-han-ye sitt svärd i vin blandat med blod och drack detta vin med en skallbägare.
Att organisera ceremonin på ett berg verkar ha samband med bergskulten. Berg ansågs vara heliga i många samhällen, eftersom de ansågs vara nära Gud. Dessutom är offret av en vit häst en vanlig tradition bland nomadstammar. Eftersom hästen är ett av nomadernas heliga djur. Och den vita färgen är en symbol för oskuld och renhet, som man kan gissa.
Det uppges också av J.J.M. De Groot, en historiker och sinolog, att vita hästar offrades och blodiga drycker drack under edsceremonierna mellan Xiongnu-folket och kineserna.3
Man tror att blodedstraditioner spred sig till Europa genom stammigrationen och liknande edsritualer praktiserades bland hunnerna.
I detta sammanhang kan blodedsceremonin mellan ledarna för de sju ungerska stammarna ges som exempel.
Denna ceremoni är nästan densamma som edsceremonierna för både skyter och hunner.
Blodpakt och Blodsbrödraskap i Andra Samhällen
Blodsedstraditionerna som ärvts från skyterna och hunnerna fortsatte på liknande sätt av andra samhällen i regionen. Den brittiske arkeologen Ellis Minns uppgav att dessa ritualer var vanliga bland ungrare och kumaner.4
Med göktürkarnas framträdande blev svärdet och kniven mer framträdande i edsceremonierna. Detta verkar vara relaterat till järnets helighet i göktürkarna, känd som en smedsgemenskap.
Abdülkadir İnan, en historiker och folklorist, skrev att edsceremonier även praktiserades bland uigurer och att uigurer drack edsvin.5
Med utgångspunkt i Gisle Surssons saga kan man säga att blodsed praktiserades även i skandinaviska samhällen.
I Lokasenna-dikten, som tros vara skriven på 900- eller 1000-talet, står det att Oden och Loke är blodsbröder.
Blod och Vin
Traditionen att dricka blod, som var vanlig vid edsceremonier under antiken, ersattes av traditionen att dricka vin i många samhällen under senare perioder.
Vin är en vanlig metafor inom både konst och litteratur. Inom konsten symboliserar blod kärlek, rikedom och glädje, och i spiritualism förknippas det med förvandling.
- ”Südrußland: Skytho-Sarmatische Periode”, Max EBERT, deGruyter, ISBN: 9783111915067[↩]
- ”İskitler”, İlhami DURMUŞ, Akçağ Yayınları, ISBN: 9786055413958[↩]
- ”Die Hunnen Der Vorchristlichen Zeit”, Jan Jakob Maria De Groot, deGruyter, 1921[↩]
- ”Scythians And Greeks”, Ellis Hovell MINNS, Cambridge University Press, ISBN: 9780511791772[↩]
- ”Eski Türklerde ve Folklorda ’Ant’”, Abdülkadir İNAN, Ankara Üniversitesi, Dil ve Tarih-Coğrafya Fakültesi Dergisi, Cilt 4, Sayı 8[↩]