Vintern är en säsong av förundran och mystik, när världen är täckt av ett täcke av snö och is. Men vad döljer sig under den frusna ytan? Finns det några mytiska isvarelser som strövar omkring i landet, eller snömonster som hemsöker natten?
Vintersäsongen förknippas ofta med myter och legender om olika varelser som bor i de frusna länderna. Vissa av dessa varelser är vänliga och hjälpsamma, medan andra är fientliga och farliga. Här är åtta mytologiska varelser associerade med snö och vinter från hela världen:
Amarok: Jättevargen
I inuiternas mytologi är det namnet på en gigantisk varg, även känd som Amaroq. Det är en av de mest skrämmande folkloristiska figurerna i myterna och berättelserna om inuiterna som lever i Alaska, Kanada och Grönland. Den är väldigt stark på grund av sin storlek. I detta avseende liknar den Fenrir i den nordiska mytologin, men skiljer sig ganska mycket från den.
Amarok jagar människor som går på jakt ensamma på natten. Det är därför jägare är så rädda för det. Men det nämns också med positiva drag i vissa inuitiska berättelser. I detta avseende kan man säga att den liknar vargarna i turkiska, sibiriska och altaiiska legender. För i turkiska, altaiiska och sibiriska mytologier är vargen ett av de djur som både fruktas och respekteras.
I en inuitsaga gör Amarok en svag och ensam pojke stark nog att slåss mot björnar. I en annan inuitlegend håller den flocken frisk genom att äta sjuka och svaga renar.1
Bocuk: Vinterhäxan
Bocuk är namnet på en häxliknande ond varelse i thrakisk folktro. Man tror att hon gör ont och skadar människor genom att dyka upp under vinterns kallaste dagar. Även om Bocuk omnämns som en man i vissa byar, beskrivs hon mest som en kvinna.
I januari, en dag som anses vara vinterns kallaste dag, firas det under namnet Bocuk-natten. Människor lagar pumpadessert för att skydda sig från skadan av Bocuk. Att måla ansikten med sot på kittel och maskera sig till spöken med vita lakan är de vanligaste sederna. Dessa metoder jämförs ofta med Halloween-traditioner.
Den serbiske etnologen och folkloristen Tihomir Đorđević skrev att turkar som bodde på Balkan firade Bocuk-natten i början av 1800-talet. Därför kan man säga att Bocuk-natten var känd bland turkarna i regionen även på 1700-talet.
Det är dock inte känt när och var Bocuk-traditionerna först uppstod. Det tros ha sina rötter i medeltiden.
Ded Moroz och Ayaz Ata
Ded Moroz är en figur som liknar jultomten i slavisk mytologi. När det nya året närmar sig dyker han upp och delar ut presenter till barnen. Han avbildas vanligtvis med ett långt vitt skägg, klädd i blått och med en trollstav.
Motsvarigheten till Ded Moroz i turkisk folklore är Ayaz Ata. Han är känd som någon som hjälper hungriga och hemlösa. Det finns två olika uppfattningar om hans ursprung:
1. Som ett resultat av kulturell interaktion övergick Ayaz Ata från ryssarna till turkarna.
2. Han har inkluderats i modern turkisk folklore med anpassningen av Ayas Han i antika turkiska myter.
Ayas Han är en mytologisk enhet i den antika turkiska mytologin, som består av månsken och börjar vintern med att blåsa kall luft från stjärnbilden Plejaderna.
Krampus
I europeisk folklore är det en hårig, behornad och läskig varelse som strövar omkring på gatorna med Sankt Nikolaus under adventstiden. Medan det i vissa regioner avbildas som helt demoniskt, är det i vissa regioner både en demonisk och en busig varelse. Medan Sankt Nikolaus delar ut gåvor till goda barn, straffar Krampus stygga barn. I dagens parader kan några förklädda till Krampus knuffa publiken med en pinne i ett försök att irritera dem. Men ibland händer det motsatta. Stygga barn kan försöka reta en Krampus för att bevisa sitt mod och spela spratt.
Ursprunget till Krampus är osäkert, men vissa folklorister tror att Krampus rötter går tillbaka till den förkristna hedniska perioden.2
Medan Krampus är en figur i folkloren i norra Italien, södra Tyskland, östra Schweiz, Liechtenstein, Österrike, Tjeckien, Slovenien, Kroatien, Slovakien och Ungern, är Krampus-parader numera på frammarsch över Europa och Nordamerika.
Kallikantzaros
I grekisk folklore är de onda varelser som tros dyka upp på vintern. Deras fysiska egenskaper liknar Krampus, de avbildas ofta som håriga och läskiga varelser. De försöker hugga ner världsträdet.
Kallikantzaros tros även i andra Balkanländer. Det är känt som Karakondjul (Караконджул) i Bulgarien och som Karakondžula (Караконџула) i Serbien.
Motsvarigheten till Kallikantzaros i turkisk folklore är Karakoncolos. Det är också känt under namn som Koncolos och Congolos. I den isande kylan kallar den människor till sig och får dem att frysa ihjäl.
Nisse
I skandinavisk folklore är Nisse, även känd som Tomte, en mytologisk varelse förknippad med vintern och vintersolståndet. De är vanligtvis avbildade som någon av kort växtlighet och ett vitt skägg. De är viktiga mytologiska figurer inom både skandinavisk litteratur och skandinavisk konst. Illustrationer av Nisse och liknande varelser förekommer ofta på julvykort i Norge, Sverige, Danmark och Finland.
Enligt mytologiska berättelser bor de i gårdar och lador. På så sätt skyddar de gården och djuren. De älskar smörgröt. Det är därför bönderna belönar dem med gröt då och då, för att inte förarga dem.
Yeti
Det är en varelse som tros leva i Himalaya-bergen. Det avbildas vanligtvis som en apliknande antropomorf varelse täckt med vita eller bruna hårstrån. Vissa tibetanska folklorister säger att man tror på tre typer av Yeti, baserat på färg och storlek.
Yeti-liknande varelser tros under olika namn i många delar av världen. Trots tvivelaktiga ögonvittnen finns det inga vetenskapliga bevis för existensen av en sådan varelse.
Forskare tror att ryktena om Yeti kan komma från en stor inhemsk björnart som lever i Himalaya.
Yuki-onna
Yuki-onna, som härstammar från japansk folklore, är en mytisk övernaturlig varelse som översätts till ”snökvinna”. Hon brukar avbildas som en vacker kvinna i vitt, med mörkt hår, som kan förföra män. Hon dyker upp under snöiga nätter och tros kunna frysa människor.
Trots den övergripande bilden av en förförisk och ondskefull varelse finns det regionala variationer i beskrivningen av Yuki-onna, vilket leder till olika berättelser och tolkningar av hennes karaktär. I vissa berättelser porträtteras hon som en hämndlysten ande som söker hämnd för tidigare orättvisor eller tragedier som drabbat henne. Å andra sidan målar andra legender upp henne som en sorgsen gestalt som vandrar i snölandskapet i sökandet efter sällskap eller försoning från sitt förbannade öde.
- ”Loup – Amarok, L’Esprit du Loup”, Larousse, consulted on December 5, 2022[↩]
- ”Südtirol in Geschichte und Gegenwart”, Michael FORCHER & Hans Karl PETERLINI, Haymon Verlag, ISBN: 978-3852186368[↩]