Metoderna för bortskaffande av mänskliga kvarlevor och de riter som utövas under begravningen varierar mellan religioner och kulturer. Även om inhumering och kremering är de vanligaste deponeringsmetoderna idag, har människor utövat många olika metoder sedan paleolitikum.
Inhumation
Inhumation, en av de vanligaste deponeringsmetoderna över hela världen, är att placera döda kroppar i marken. Det åstadkoms vanligtvis genom att begrava kroppen i en grop som sträcker sig från 1 meter (3,3 fot) till 2 meter (6,6 fot). Kroppen kan begravas med kistan, i ett hölje eller naken. I vissa kulturer begravs även den avlidnes tillhörigheter tillsammans med den avlidne. Förr i tiden, särskilt från kalkolitikum till järnålder, var det vanligt att döda kroppar begravdes med värdesaker och föremål som kunde vara användbara efter döden.
Det finns ingen konsensus bland forskare om när inhumation först utövades. Det beräknas dock ha uppstått under mellanpaleolitikum.1 Det finns många studier som visar att den första mänskliga arten som medvetet begravde sina döda var neandertalarna.2
Begravning med kista
När det kommer till inhumation är det vanligt att begrava kroppen efter att ha lagt den i en kista. I det här fallet kan den avlidne ha varit insvept i ett hölje eller klätts i ceremoniella kläder. Kistans form, storlek och råmaterial varierar beroende på kultur, religion, traditioner och ekonomiska förhållanden.
Vissa föredrar dock begravning utan kista, eftersom kistorna fördröjer nedbrytningsprocessen.
Begravning utan kista
Begravning utan kista är lika vanligt som begravning med kista. Generellt är begravning utan kista att föredra i de fall där nedbrytningsprocessen önskas avslutas snabbt.
| Begravning med hölje | Begravning utan hölje |
| Kroppen är begravd i ett hölje av religiösa, moraliska och hygieniska skäl. | Kroppen begravs naken på grund av personlig preferens eller nödvändighet. Det är förbjudet i vissa länder. |
Kremering
Kremering är en metod för att göra sig av med mänskliga kvarlevor genom att tända den döda kroppen i brand. I modern tid är kremering vanligtvis klar på cirka 2 eller 3 timmar i krematorier. Men i vissa länder kan denna process ske utomhus och under en längre tid.
I motsats till vad många tror, förvandlas inte hela kroppen till aska efter kremering. De återstående benfragmenten pulveriseras med en mekanisk kvarn och ges till den avlidnes auktoriserade anhöriga.
Det är inte klart när den första kremeringen genomfördes. Men de nästan 20 000 år gamla mänskliga kvarlevorna (LM1) som upptäcktes i Australien 1969 är en av de tidigaste kända kremeringarna.3 De äldsta exemplen i Europa går tillbaka till yngre stenåldern.4
I och med kristendomens spridning övergavs kremeringsmetoderna till stor del, men efterfrågan på kremering började öka från slutet av 1800-talet. Enligt en studie från 2020 är kremeringsfrekvensen över 70 % i Kanada, Tjeckien, Danmark, Tyskland, Hongkong, Japan, Singapore, Sydkorea, Sverige, Schweiz, Thailand och Storbritannien.5
Exkarnation
Exkarnation är övningen att ta bort organ från den avlidnes kropp och ta bort kroppen från kroppen från benen innan begravningen. Det är en av de äldsta dödssederna och praktiseras i vissa samhällen även i modern tid.
De 160 000 år gamla mänskliga kvarlevorna (Homo sapiens) som hittats i Etiopien är de äldsta arkeologiska bevisen på exkarnation.6
Exkarnation med blad
Det är praxis att skrapa de dödas kött med ett skärverktyg. Det var en vanlig sed i vissa samhällen under förhistorisk tid. Vissa arkeologiska fynd pekar också på kannibalism.
Himmelsbegravning
Det är en exkarnationsteknik där lik lämnas på bergstoppar. I denna sed äts de dödas kött av köttätande fåglar och asätare. Det praktiseras i allmänhet i Kina, Tibet, Mongoliet, Bhutan och Indien.
Inom zoroastrianism förs de döda till strukturer som kallas tystnadens torn och lämnas utanför för köttätande fåglar att äta.
Begravning i träd
Det är placeringen av den avlidnes kropp i ett träd för en stund. Efter att den avlidnes kött har sönderfallit, begravs de återstående benen vanligtvis antingen begravda eller transporteras till en annan plats. Det har praktiserats av vissa aboriginska australiensare, indianer och shamanska samhällen.
Ekologiska metoder för bortskaffande av mänskliga kvarlevor
Under 2000-talet har nya metoder utvecklats för att göra sig av med människolik på grund av klimatförändringar, global uppvärmning, miljöproblem och ekologiska problem.
Promession
Promession är en metod för bortskaffande av mänskliga kvarlevor genom frystorkning. Den utvecklades av den svenska biologen Susanne Wiigh-Mäsak, som gick bort 2020.
I denna metod kristalliseras den avlidnes kropp med flytande kväve vid -196°C och sönderdelas sedan till partiklar genom vibrationer. Rester som kommer i form av torrt pulver grävs ner i jorden med en kista och förvandlas till humus senast inom ett år.7
Aquamation (Vattenkremering)
Aquamation, även känd som alkalisk hydrolys, är en metod som utvecklats som ett alternativ till inhumation eller kremering. Den bygger på principen att den avlidnes kropp bryts ner till kemiska komponenter i varmt vatten.
Först placeras kroppen i ett tryckkärl. Därefter fylls tryckkärlet med vatten och kaliumhydroxid tillsätts. Efter att kroppen har blötts i vatten vid 160°C i cirka 4 till 6 timmar, återstår bara de uppmjukade benen. Benen mals till pulver och återlämnas till den avlidnes familj. Den bruna vätskan som består av kemiska komponenter kasseras med andra metoder.
Terramation
Det är en metod för att snabbt omvandla mänskliga kvarlevor till kompost genom mikrobiell aktivitet under speciella förhållanden. Material som träflis, halm och alfalfa används för att påskynda nedbrytningen. Kroppar förvandlas till kompost på bara en till två månader.
- ”Intentional Human Burial: Middle Paleolithic (Last Glaciation) Beginnings”, Yuri SMIRNOV, Journal of World Prehistory, Vol 3, No 2[↩]
- ”The Human Past”, Chris SCARRE, Thames & Hudson, ISBN: 9780500290637[↩]
- ”Pleistocene human remains from Australia”, J. M. Bowler, Rhys Jones, Harry Allen & A. G. Thorne[↩]
- ”The Origins of Cremation in Europe”, Agnieszka GIL-DROZD, Analecta Archaeologica Ressoviensia, Vol 5, 2010[↩]
- ”2022 NFDA Cremation & Burial Report”, National Funeral Directors Association, July 2022[↩]
- Clark, J., Beyene, Y., WoldeGabriel, G. et al. ”Stratigraphic, chronological and behavioural contexts of Pleistocene Homo sapiens from Middle Awash, Ethiopia” Nature 423, 747-752, 2003[↩]
- ”Ecological burial”, Promesa Website[↩]