
Nya arkeologiska fynd i Te’omim-grottan kastar ljus över religiösa sedvänjor som går tillbaka till det sena andra århundradet e.Kr., enligt en studie publicerad i Harvard Theological Review.1
Grottan, som tros vara tillägnad en underjordisk gudom, har länge fascinerat forskare på grund av dess djupa grop, strömmande vår och samband med fertilitet och helande. Uppgrävda artefakter, inklusive keramiska oljelampor, mynt, keramik och antika föremål från olika tidsperioder, har avslöjat ett mysterium kring grottans syfte och dess betydelse för antika ritualer.
Arkeologer, som flitigt utforskade platsens invecklade djup, gjorde en serie fängslande och spännande upptäckter och avslöjade en mångfald av forntida föremål som noggrant gömdes i de arkeologiska lagren. Bland de anmärkningsvärda fynden var en yxa från medelbronsåldern, två intrikat tillverkade spjutspetsar med hylsor, en utsökt jugle från tidig bronsålder och en samling spännande oljelampor från sen romersk tid. Närvaron av dessa artefakter, som spänner över olika tidsperioder, framkallar en djup känsla av målmedveten kuration, vilket tyder på att de medvetet samlades och deponerades tillsammans.
Av särskilt intresse är de cirka 120 anmärkningsvärt bevarade oljelampor som upptäckts i grottan. Dessa lampor, som härrörde från den sena romerska och tidiga bysantinska perioden, gömdes medvetet i dolda och otillgängliga springor. Arkeologer tror att dessa lampor hade ett syfte utöver att ge ljus, vilket tyder på en djupare mening och en möjlig koppling till mystiska praktiker.
Människoskallar och keramiska oljelampor kastar ljus över magiska ritualer
En överraskande uppenbarelse i Te’omim-grottan var upptäckten av tre mänskliga dödskallar i avlägsna och svåråtkomliga områden. Medan två av skallarna verkade ha flyttats av råttor, placerades den tredje avsiktligt ovanpå fyra keramiska oljelampor. Detta medvetna arrangemang antyder en målmedveten handling. Dessa dödskallar, tillsammans med lamporna, hade troligen en roll i en magisk ritual som ägde rum under den sena romerska perioden och gav insikter i den tidens komplexa trosuppfattningar och traditioner.
Genom sin omfattande forskning påbörjade forskare en resa för att kontextualisera dessa fynd genom att fördjupa sig i antik litteratur och dokument som hänför sig till magiska metoder. Deras noggranna undersökningar avslöjade att dessa mystiska ritualer ofta kretsade kring specifika platser och målmedveten användning av särskilda artefakter. Anmärkningsvärt innebar dessa metoder inkorporering av kroppsdelar från människor och djur för att skapa djupgående kopplingar, såväl som förvandling av vanliga hushållsartiklar till instrument med magisk betydelse.

Foto: B. Zissu (Te’omim Cave Archaeological Project)
Närvaron av över 100 keramiska oljelampor och flera mänskliga dödskallar i Te’omim-grottan tyder på att den centrala kultiska ceremonin involverade placeringen av oljelampor som offer för att hylla underjordiska krafter. Detta indikerar att ritualer utfördes för att väcka den avlidne och få glimtar av framtiden. Men upptäckten av mänskliga skallar avslöjar en annan aspekt av dessa ceremonier.
Medan vördnaden för mänskliga skallar övervägande observerades i den brittiska regionen av det romerska imperiet, tyder bevis från olika källor på att de används över hela imperiet, inklusive Palestina och dess omgivningar, i nekromantiska ritualer och kommunikation med de döda. Sådana ceremonier ägde ofta rum i gravgrottor eller grottor som tros fungera som portar till underjorden.
Beläget mellan städerna Aelia Capitolina och Eleutheropolis, befinner sig Te’omim-grottan i ett område som huvudsakligen bebos av icke-judiska invånare under den sena romerska perioden. Även om det finns indikationer på begränsat judiskt deltagande i de observerade kultiska sederna, är det troligt att majoriteten av deltagarna var icke-judiska invånare i regionen. Denna hypotes får stöd från det faktum att Te’omim-grottan ligger nära en betydande icke-judisk befolkning som uppstod efter Bar Kokhba-revolten.
Människoskallar och oljelampor i senromerska magiska ritualer
Människoskallar användes i senromerska magiska ritualer som potenta föremål genomsyrade av symbolisk och övernaturlig kraft. Dessa skallar var noggrant utvalda och förberedda, ofta genom att ta bort underkäken och rengöra insidan. De exakta skälen till denna urvalsprocess är fortfarande spekulativa, men det är uppenbart att användningen av mänskliga skallar hade en djup betydelse inom den rituella ramen.
Närvaron av mänskliga skallar inom magiska ritualer kan spåras tillbaka till en mängd olika sammanhang, inklusive nekromanti och spådom. Dessa ritualer syftade till att upprätta kommunikation med den avlidne och få vägledning eller kunskap från andevärlden. Skallen, som representerar den avlidnas fysiska kärl, fungerade som en kanal för dessa utomjordiska interaktioner.
I riket av nekromanti, praktiken att kommunicera med och utnyttja de dödas krafter, spelade den mänskliga skallen en central roll. Man trodde att skallen innehöll individens essens och behöll sin visdom, erfarenheter och anslutning till det andliga planet. Genom det noggranna urvalet och förberedelsen av dessa skallar, försökte utövare utnyttja denna ackumulerade kunskap och övernaturliga energi. Genom att åberopa den avlidnes närvaro genom skallen trodde utövare att de kunde få insikt, vägledning och till och med manipulera krafterna i livet efter detta.
Spådom, ett annat sammanhang där mänskliga skallar användes, innebar att söka kunskap om framtiden eller dolda sanningar med övernaturliga medel. Inom dessa ritualer fungerade skallen som en samlingspunkt för spåmannen, vilket gjorde det möjligt för dem att komma in i ett förhöjt medvetandetillstånd och upprätta en förbindelse med andevärlden. Man trodde att skallen hade förmågan att avslöja hemligheter och kommunicera meddelanden från det bortomstående. Spåmän tolkade ofta tecken och omen, såsom sprickor på skallen, som meddelanden från de andliga varelser de försökte kommunicera med.
Bortsett från användningen av mänskliga dödskallar var oljelampor viktiga verktyg i senromerska magiska ritualer, vilket gav både belysning och symbolisk betydelse. Dessa lampor var vanligtvis tillverkade av lera eller brons och var ofta prydda med intrikata mönster och inskriptioner. Användningen av oljelampor inom magiska riter var nära knuten till begreppet ljus som en transformerande kraft och dess associering med andlig belysning.
Oljelampans låga fungerade som en metaforisk representation av gudomlig eller övernaturlig upplysning, som symboliserar upplysningen av dold kunskap, andligt uppvaknande och närvaron av högre makter. Handlingen att tända lampan och åkalla ljusets krafter troddes skingra mörker, okunnighet och illvilliga influenser. På så sätt blev oljelampan en kanal för andlig energi, som fungerade som en ledstjärna för att locka till sig välvilliga andar och för att skydda mot illvilliga krafter.
Dessutom hade de dekorativa motiven och inskriptionerna som prydde oljelamporna ofta symbolisk betydelse. Dessa mönster kan innehålla religiösa symboler, mytologiska figurer eller magiska sigils, var och en genomsyrad av sina egna esoteriska betydelser. Genom att införliva dessa symboler i oljelamporna, försökte utövare förbättra sin effektivitet och etablera en djupare koppling med de andliga krafter de försökte åkalla.
- ”Oil Lamps, Spearheads and Skulls: Possible Evidence of … in the Te’omim Cave, Judean Hills”, Eitan KLEIN & Boaz ZISSU, Harvard Theological Review, Cambridge University Press, July 4, 2023, 116(3), 399-421[↩]