7000-åriga gropar i Tainiaro kan vara den nordligaste stenåldersgravplatsen

Kan groparna, som dateras till nästan 7000 år tillbaka, upptäckta på arkeologiska platsen Tainiaro i norra Finland, betraktas som den nordligaste stenåldersgravplatsen? En ny studie utforskar denna möjlighet.¹

Tainiaro är en arkeologisk plats belägen vid Simojoki-flodens stränder, söder om finska Lappland, bara 80 kilometer (ungefär 50 miles) söder om polcirkeln. Denna plats, som ligger inom de vidsträckta boreala skogarna i Finland, upptäcktes av en slump av arbetare som grävde sand år 1959. De primära arkeologiska utgrävningarna och omfattande studierna av platsen genomfördes dock trettio år senare.

Inom utgrävningarna i Tainiaro har över 32 000 arkeologiska fynd hittills blivit upptäckta. Dock har det aldrig funnits en definitiv slutsats angående huruvida groparna som upptäckts på platsen kan tolkas som gravar eller inte.

Majoriteten av fynden i Tainiaro består av stenartefakter och obrutna stenar, med en liten del som omfattar keramik och förkolnade djurben.

Efter noggrann undersökning av fältteckningarna från tidigare utgrävningar identifierade forskare 127 potentiella gropar med varierande former i Tainiaro. En majoritet av de rektangulära groparna gav upphov till stenfragment och förkolnade djurben. Dessutom hittades spår av röd ockrapaint i små mängder inom 23 av groparna.

Den medfödda surheten i marken i norra Fennoskandia utgör en betydande utmaning för att bevara organiskt material under längre perioder. I denna miljö består organiska rester såsom tänder och ben sällan längre än några årtusenden. Som en följd av detta blir genomförandet av djupgående osteoarkeologiska analyser på sådana organiska rester inom denna specifika region märkbart komplicerat och begränsat.

Fragiliteten hos organiskt material i denna miljö skapar en betydande lucka i förmågan att direkt granska gamla biologiska rester. Därför använder sig forskare och arkeologer som arbetar i norra Fennoskandia ofta av alternativa metoder för att främja sina hypoteser och tolkningar. Jämförande analys utgör en nyckelansats som används för att överbrygga detta gap i direkt undersökning. Genom att utnyttja tillgängliga data och referera till liknande arkeologiska fynd från andra regioner eller perioder med mer gynnsamma bevaringsförhållanden kan forskare etablera paralleller och dra slutsatser för att stödja sina hypoteser. Detta är precis vad forskare gjorde i en studie publicerad i tidskriften Antiquity förra veckan.

Enligt studien, ledd av Aki Hakonen, Noora Perälä, Samuel Vaneeckhout, Jari Okkonen från Institutionen för arkeologi vid Oulu universitet, tillsammans med oberoende forskaren Tuija Laurén, föreslås det att Tainiaro bör betraktas som en begravningsplats. Forskarna hävdar att denna slutsats nåddes baserat på morfologiska jämförelser och en omvärdering av befintliga fynd.

Specifikt matchar groparna som innehåller röd ocker i Tainiaro i storlek med de genomsnittliga dimensionerna hos andra gravar som innehåller ocker i Finland. Enligt forskarna framträder en tydligare korrelation när man överväger gravar som rymmer mer än en inhumation, eller nedläggning av en avliden, mellan groparna som hittats i Tainiaro och begravningsplatserna i andra nordeuropeiska kyrkogårdar.

Stenåldern i norra Fennoskandia

Fennoskandia är den geografiska regionen i Nordeuropa som omfattar Skandinaviska halvön, Finland och Kolahalvön i Ryssland. Geologiskt sett är det ofta förknippat med Baltiska skölden, ett omfattande område med exponerade prekambriska bergarter.²

Under de tidiga perioderna i Fennoskandia försörjde sig människor genom jakt och samlarverksamhet. Arkeologiska fynd indikerar att under denna period utvecklade människor jakttekniker och använde stenverktyg för jakt. Dock var permanenta bosättningar begränsade under denna era och människor led generellt ett nomadiskt liv.

Med tillbakadragandet av istiden, under mesolitisk tid, fortsatte invånarna i Fennoskandia sitt livsbröd genom jakt och samlarverksamhet. Under denna era utmärkte sig människorna i de norra regionerna som säsongsmässiga jägar-samlar-fiskargrupper. Dessa grupper försörjde sig på naturliga resurser.

Arkeologiska bevis visar att människor under mesolitisk tid utvecklade jakttekniker och använde distinkta verktyg för fiske, förutom stenverktyg.

Under neolitisk tid genomgick regionen betydande förändringar. Människorna i norra Fennoskandia började konstruera permanenta bostäder och uppvisa tecken på bofasthet under denna era. Den ökade användningen av keramik och uppkomsten av permanenta bosättningsenheter som byar är betydande kännetecken för neolitisk tid.

1. Hakonen, A., Perälä, N., Vaneeckhout, S., Laurén, T., & Okkonen, J. (2023). A large fifth-millennium BC cemetery in the subarctic north of the Baltic Sea? Antiquity, 97(396), 1402-1419[↩]
2. GORBATSCHEV, Roland; BOGDANOVA, Svetlana. Frontiers in the Baltic shield. Precambrian Research, 1993, 64.1-4: 3-21[↩]